Steg 1




Först måste du få lite pigment i håret, så ta den skrikigaste röda hårfärg du ser. Jag tog den näst skrikigaste, jag hoppas det fungerar endå..

Steg 2



Applicera i hår samtidigt som du känner lite ångest över ditt fina ljusa hår sakta men säkert förvandlas till ketchup. Se till att kladda ordentligt på öron, panna och i nacken för att det ska bli så roligt som möjligt.

steg 3



Titta på ett avsnitt av futurama medans du kladdar ner halva rumet för att du konstant glömmer att du har kladd i håret. 

Och till sist:
Skölj noga och vänta på resultat. 
 

Nu jobbar jag en torsdag-söndag klupm mellan 10-19. Jätte tråkigt för jag honner iprincip inte göra något annat än äta och sova.

Hoppas ni har det bättre.

Kram

Efter som så mycket av min tid är dödtid innan jobb så har jag en hel massa tid till att fundera på saker. Offta tänker jag på hur min uppväxt har varit och vad jag har lärt mig av den. Det är kanske lite själviskt av mig men, alla tänker nog ganska mycket på sig själva.

Jag tänkte i alla fall skriva om det nu, både för er och för mig.

När jag var 11 år bestämde jag mig för att jag skulle gå Nv programmet på gymnasiet för att ha en så bred utbildning som möjligt. Jag bestämde mig även för att jag skulle ha bra betyg och att jag aldrig mer skulle prata med någon på skolan. Jag var arg, sårad och allvarlig. Då var det 5 år kvar, men jag misströstade inte. Jag väntade bara. Jag gick med skygglappar, såg endast ljuset i tunneln för att orka vardagen, orka stå ut med gliringar och utanförskap, orka med ensamheten framför allt. Även fast jag hade två vänner så kände jag mig alltid utanför, ovälkommen.

Jag vet inte om min skolgång var värre än någon annans, jag vet heller inte om det var jag som ställde mig utanför eller om jag inte fick vara med. Mamma sa att jag ställde mig utanför och sa att det är ingen som kommer koma fram till dig om du sitter i ett hör och ser ledsen ut. Det måste du fixa själv.

Hon hade rätt. Men det sket jag i. Jag tror att jag såg mig själv som bättre än dom, smartare. Låter lite hemskt kanske. Men ord gör ont vem det än kommer i från.

Eller, det var inte så mycket det att de sa dumma saker till mig, senare att jag var tvungen att försvara mig hela tiden. Jag visste att jag var tvungen att hitta på minst fem smarta comebacks när jag gick från maten till lektionssalen. Jag visste att någon skulle kommentera att jag var tjock. Att jag var dum i huvudet som var vegetarian. Att jag hade konstiga kläder. Och jag var tvungen att svara på allt. Hela tiden ha garden uppe, det var det jobbiga.

Det var bara en gång jag blev förvånad/överrumplad av vad en av dom sa. Han kommenterade att min halsband såg ut som ett "Afrikanskt ritualhalsband", jag trodde inte att han visste vad det var eller att han skulle ha kunnat se någon likhet. Han hade rätt, det såg ut som ett " afrikans ritualhalsband". Jag tror, men är fortfarande inte säker, att han inte menade något lilla.

Pappa sa att det skulle bli bättre på Gymnasiet och jag litade blint på honom. Jag fantiserade om att jag skulle få vänner och jag skulle få vara med och ingen skulle tycka att jag var konstig.Hoppet lämnade mig aldrig. Och tur var det.

Jag gick i en skola två mil utanför Sundsvall, i ett litet bondsamhälle. Fullt med epatraktorer, snus, för mycket urringning och mjukisbyxor. Ingen plats för en konstnärssjäl som inte kunde stava men älskade att läsa.
Under min tid där gömde jag mig i hästmanar och hopptävlingar.Min bästa vän var min häst, låter mysigt men hästar kan inte prata.Det gjorde inte så mycket. Jag bestämde mig när jag var 14 för att jag inte behövde någon.
Fast det bestämde jag mig nog för mycket tidigare, redan som barn. Om man ska tro Mamma. Jag har varit "självständig" (ensam) hela min uppväxt. Eller jag ska inte överdriva, jag har haft vänner, men efter för många svek och hit och dit lärde jag mig om att förlora och att jag klarar av det.

Jag tror att ensamheten har gjort mig stark, kanske. Jag vet i alla fall att jag klarar mig själv.

När jag gick i åttan träffade jag Mina, våra mammor hade arrangerat en ridträff åt oss. Hon var två år äldre och jag var livrädd. Eller mest nyfiken kanske. För det första hade hon rosa hår. För det andra snackade hon om sin fylla dagen innan och hur åt helvete det hade gått, själv hade jag aldrig druckit då eller ens funderat på att göra det. Jag var nog ganska tyst den ridturen. Men jag hade träffat en vän för livet.

Mina lärde mig att det är okej att vara annorlunda, att inte bry sig om att andra tittar efter en på stan eller skrattar åt ens hår. Hon lärde mig värdet i kreativitet. Och det är henne jag ska tacka för att jag gick Es och inte Nv.

På gymnasiet fick jag riktiga vänner. Det var fantastiskt, jag lärde känna mig själv och testade gränserna, gjorde tusen misstag och tusen till. Förlorade mig själv och hittade tillbaka och insåg att inget går som planerat och att det är okej.

Dock blev det ett problem med mina föräldrar när jag var runt 17, vi klarade inte av varandra. Vi var/är för olika. Efter massor av bråk och psykologer så inser de ett par månader efter mig att jag inte kan bo kvar. Jag flyttar ut och vi har aldrig haft en så bra relation som vi har nu.

Ibland behöver man bara vänta på rätt tillfälle, det kan vara att bli arton eller börja gymnasiet,flytta hem i från eller få sitt första jobb. Men ha alltid tålamod till att vänta. För det är värt det, alla gånger.

(ps. var/är nervös över att publicera det här, vet inte riktigt varför)